Förra delen:

- Vad gör du här egentligen? frågade jag. Zach pekade bort mot ett grått hus.

- Mina föräldrar stannade hos sina kompisar när festen var, berättade han. -de har inte kommit hem än så skulle kolla om de var kvar och så såg jag dig stå här.

- Aha, sa jag. Så torkade jag bort mascaran med handflatan.

- Jag ska gå hem nu, sa jag. Zach nickade.

- Vi ses då, sa han. -i skolan.

- Aa, sa jag. Han började gå, men vände sig sen om mot mig.

- Vilket håll ska du åt? frågade han. Jag tittade förvånat på honom.

- Ditåt, sa jag och pekade.

- Jag kan följa dig en bit, sa han.

- Äum, visst, sa jag. Så gick vi. Zach och jag.

(Natalias outfit)

Josh perspektiv:

Jag satt hemma och bara tänkte på  det hon sagt...hon hade fortsatt repetera om och om igen att hon var ledsen och att hon aldrig skulle göra det igen, hon var bara full på festen igår...så det är väl bara att lita på det för jag litar 100% på Natalia men det kändes som om allt var förstört nu...

*riiiing, riiiing...*

Jag kollade på mobilskärmen och fick se en bild på världens vackraste tjej...Natalia,hon satt på en sten vid solnedgången och jag kommer ihåg den dagen jag tog bilden som om det var igår...men tillbaka till verkligheten.

Skulle jag svara eller bara låta det vara?...

Jag svarade:

-Hej...,jag hörde hennes vackra röst på andra sidan av telefonen. -Jag vet att du kanske inte vill prata med mig vid det här laget men jag vill bara be om förlåtelse..igen..men skulle jag aldrig druckit så mycket som jag gjorde skulle detta aldrig hänt och jag vet gott och väl att du vet att jag aldrig skulle göra något sånt mot dig...du är den enda och kommer alltid att vara Josh, snälla, snälla jag ber dig, ge mig en chans och så kommer detta aldrig att upprepas!?

Jag ska faktiskt erkänna att jag blev lite rörd av vad Natalia sagt men jag kan ju nt börja tjuta..neej, killar gråter aldrig...*host*

- När jag hörde att du åkt iväg med en annan kille var det som om någon högg en kniv i bröstet på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen..för det första jag tänkte på är ju vad som kunde hänt med dig, du kanske kunde blivit mördad eller misshandlad, inte vet jag...och jag gjorde allt för att se om du var okej och i säkerhet, och när jag såg dig springa där på vägen vart jag så glad och ville bara omfamna dig..tills jag såg att Cameron var bakom dig, då föll hela världen samman och mitt hjärta gick i två delar...jag vart som fastfrusen på marken och kunde inte röra mig, jag blev sårad Natalia...jag förväntade mig inte något sånt från dig...,sa jag och kände ännu än gång att gråten var påväg.

-*snyft* Josh, jag är sååå ledsen , jag älskar dig och jag vet inte vad som flög i mig igårkväll...

Jag hörde att hon grät och jag kunde inte hålla tillbaka längre, jag brast oxå ut i gråt..tårarna rann nerför kinderna och när jag samlat mig ordentligt för att kunna prata sa jag:

- Jag älskar dig oxå Natalia och om du lovar att aldrig göra något sånt igen så kan vi lägga det här bakom oss.

-Ja,jag lovar...,sa hon.- jag älskar dig, hörde man och sedan la jag på.

Natalias perspektiv:

Nästa dag:

Efter samtalet igår med Josh kunde jag kanske ta mig samman och gå ut en sväng efter frukost.

Jag gjorde mig iordning och tog på mig ett par blåa enka jeans, en vit topp,en svart kofta och sedan fick det bli några enkla smycken...

Jag åt min frukost och sedan gick jag och tog på mig mina skor för att sedan gå ut.

- Jag går ut en stund, ropade jag till mamma som gjorde sig iordning för jobb.

-Hejdå,ses sen gumman!

Jag bestämde mig för att gå till en liten smoothie bar och sedan bara gå runt för att...jaa bara göra ingenting.

När jag var framme beställde jag det jag ville ha och sedan gick jag runt på stan...efter ett tag blev det ganska tråkigt att bara gå där och det började bli ganska sent.

Jag bestämde mig för att gå till stranden en snabbis för att se om man kunde se solnedgången.

När jag kommit fram till stranden ser jag någon sitta där i sanden...jag går lite närmre och bestämmer mig för att sätta mig brevid, när jag sätter mig ner och kollar åt höger där personen sitter möter jag ett välbekant ansikte, det var...

Den här delen är skriven av mig (Emma), hoppas ni gillar det!

KOMMENTERA!!:)

Natalias persperktiv:

Han kom och ställde sig bredvid mig.

- Mår du bra? undrade han. Jag bara nickade. Där stod jag, med den svarta mascaran rinnande, bredvid Zach!! Men snabbt föll jag tillbaka i min ledsamhet. Zach tittade lite på mig.

- Vad har hänt? undrade han. Jag ville så gärna berätta för honom, men då skulle han säkert bara tycka jag var konstig och det var det minsta jag ville.

- Jag borde bara dricka lite mindre, sa jag tyst.

- Var det igår? frågade Zach. -var det du, som Cameron körde iväg med? Jag tittade förvånat på honom.

- Hur har du fått reda på det..? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Rykten sprider sig snabbt, sa han. Perfekt, nu visste alla om det... Zach såg att jag var deppad. Han buffade till mig.

- Cameron kan va en riktig skit, sa han.

- Så varför är du med honom? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Det bara är så... Det blev tyst.

- Du borde inte dricka så mycket, påpekade han.

- Vad gör du här egentligen? frågade jag. Zach pekade bort mot ett grått hus.

- Mina föräldrar stannade hos sina kompisar när festen var, berättade han. -de har inte kommit hem än så skulle kolla om de var kvar och så såg jag dig stå här.

- Aha, sa jag. Så torkade jag bort mascaran med handflatan.

- Jag ska gå hem nu, sa jag. Zach nickade.

- Vi ses då, sa han. -i skolan.

- Aa, sa jag. Han började gå, men vände sig sen om mot mig.

- Vilket håll ska du åt? frågade han. Jag tittade förvånat på honom.

- Ditåt, sa jag och pekade.

- Jag kan följa dig en bit, sa han.

- Äum, visst, sa jag. Så gick vi. Zach och jag.

Josh persperktiv:

Nästan direkt efter att jag hört vad Natalia hade gjort, åkte jag hem. Jag trodde inte att det var sant, Natalia skulle aldrig göra så mot mig, men ändå var jag arg. Tänk om det trots allt var sant. Tänk om hon faktiskt hade följt med killen hem, och i så fall, vad hade hänt där? Jag orkade inte ens tänka på det. Men jag kunde inte släppa tanken att det var sant. Så tidigt dagen därpå gav jag mig iväg till Natalia för att prata med henne, jag menar, hon hade säkert en bara förklaring. Jag gick i snabb takt, jag ville veta vad som hänt med Natalia så fort som möjligt, men jag ångrade snart att  jag hade gått snabbt, om jag hade gått långsamt skulle jag inte behövt se vad jag såg när jag kommit halvägs. Natalia sprang vinglandes längs vägen. Jag var så glad över att se henne att jag var på väg att springa till henne och omfamna henne, men så såg jag honom. Tea hade haft rätt. Killen kom springade efter henne. Han tog tag i henne. Så kysstes dem. Jag stirrade på dem. Det var inte en okänd kille Natalia kysste. Det var Cameron. Cameron som alltid stod bredvid Zach. Cameron..

Natalias persperktiv:

Det var hemskt. Cameron hade bara skrattat åt mig när hon sprang ut ur lägenheten. Vad hade jag gjort där? Jag kom inte ihåg någonting av vad som hänt igår. Bara att någon kille bjudit upp mig, det måste ha varit Cameron, och... Jag måste ha följt med honom hem. Jag sprang. Jag kunde vägen hem. Jag sprang längst gatan. Så vände jag sig om. Cameron var bakom mig. Jag stannade upp.

- Vad vill du?! skrek jag åt honom. Cameron tog tag i min arm och drog mig intill sig.

- Rör mig inte! skrek jag. Han släppte inte. Istället kramade han om mig och kysste mig. Då såg jag honom. Josh stod där. Han stod vid cykelstället och tittade på oss. Jag tryckte genast bort Cameron från mig och började springa mot Josh. Han tittade bara på mig med förskräckta ögon.

Josh persperktiv:

Hon var på väg emot mig. Jag kunde inte röra mig, det var som om hela min kropp var fastklistrad. Natalia stannade upp precis framför mig. Hon försökte krama mig, men jag backade ifrån henne. Hon började förklara. Säga massa tomma ord. Hon bad om förlåtelse. Men jag vägrade lyssna. Jag bara vände mig om sprang hem. Det var som om hela världen fallit samman.

Natalias persperktiv:

Josh sprang iväg. Jag hade svikit honom. Jag vände mig om mot Cameron.

- Du har fan förstört mitt liv! skrek jag åt honom. -dra! Han protesterade inte, utan tittade bara lite på mig innan han gick. Det var först då tårarna började rinna. De bara kom och så vägrade de att ta slut. Jag orkade inte gå hem. Jag orkade höra på mamma och pappas tjat om att jag skulle vara hemma igår kväll. Så istället för att gå hem styrde jag mina steg mot bron vid den lilla ån. Tårarna bara rann nerför kinderna när jag stod på bron och stirrade ner i vattnet under mig.

- Är du okej? Ropet kom från andra sidan av bron. Jag vände mig om och spärrade upp ögonen.

- H-hej Zach ...

Teas persperktiv:

Jag tittade efter Natalia. Hon satt inte kvar i soffan. Jag sökte efter henne med blicken och fick syn på henne där hon dansade med en annan kille mitt på dansgolvet. Hon skrattade och sjöng med i musiken. Hon såg ut att ha druckit. Kanske lite för mycket. Så ursäktade sig killen och gick iväg till baren för att hämta mer dricka. Sen samma sak igen. Och igen. Och för varje drink Natalia fick, skrattade hon bara mer. Killen viskade något åt henne vilket fick henne att skratta högljutt. Så höll han henne tätt intill sig. Så viskade han något mer. Jag kunde inte slita blicken ifrån dem. Så hämtade killen ännu en drink. Och så viskade han något och pekade mot dörren. Natalia nickade fnittrande. Så drog han med sig henne mot dörren.

- Jag måste gå, sa jag åt killen jag dansat med. Han såg lite ledsen ut.

- Okej, sa han. -vi ses i skolan sen. Jag sprang ut genom dörren och tittade mig omkring. Hon sågs inte till någonstans. Men så körde en silvrig Mercedes bort från huset. Natalia satt i framsätet...

Josh persperktiv:

När jag snackat och tagit en och annan drink så gick jag för att leta efter Natalia.

En lugn låt började spelas och jag tänkte att den här låten skulle vara min och Natalias.

Jag tittade mig omkring men jag såg henne inte någonstans,jag ser Tea stå hängandes vid baren så, jag gick fram till henne och frågade om hon sett Natalia.

-Jaa...ehm...hon dansade med en kille och typ han gav henne kanske liiiite för många drinkar och sedan sa han, tror jag iallafall, att hon skulle gå och sätta sig i hans bil för sedan åkte dom bara iväg.

- Vad fa...oj..ehm, okej vet du vart hon skulle.

-Nee då skulle jag sagt det.

-Tack.

Jag går ut genom dörren och sedan en bit bort ifrån huset...jag testade och ringa men efter 9 signaler och ingen svarat så gav jag upp och slängde mobilen i marken.

 Natalias perspektiv:

Jag började bli riktigt yr i huvudet och jag gick väldigt ostadigt.

Jag måste ha somnat till för när jag vaknade låg jag i en okänd soffa i ett hus jag inte känner igen.

Jag känner hur mobilen vibrerar i min ficka och jag tar upp den för att se vem det är,Josh...

- Shit,sa jag för mig själv.

En kille kom emot mig och jag ser att det är Cameron, Zach's polare.

-Nån som söker dig, sa han och log ett hånfullt leende

-Jaa, svarde jag och förde mobilen upp till örat men han hindrade mig och sa:

- Äsch, skit i det..och sedan slängde han mobilen i marken och stampade på den två gånger innan den var i bitar.

- Vad var det där nödvändigt för?!, frågade jag argt.

Han svarde inte utan tryckte sig emot mig och kysste mig...

Just nu sitter jag, Natalia, här och väntar på min pojkvän. I början trodde jag aldrig  att det skulle bli vi. Men allt slutar inte alltid som man har tänkt sig. Men låt oss börja från början...

Flashback:

8 september 2009

Natalias perspektiv;

Jag tog en bit av mitt bruna hår och virade in det i locktången. Eftersom det var nytvättad slingrade det sig ur locktångens grepp. Brevid mig stod Tea, min bästis, hennes blonda hår var tunnt och platt då hon plattat det i en halvtimme. Jag slängde en blick på klockan. Snart skulle Josh komma, min underbara pojkvän, i sin Range Rover och hämta upp oss. Vi skulle till Zach, skolans populäraste kille som bara cheerleading kaptenen hade chans på, och gå på hans fest. Hela 9:an var bjuden så det var inget speciellt, men jag var ändå ivrig. Jag hade aldrig förut varit i hans hus, vem hade någonsin det, så det skulle bli kul. Men i alla fall åter till verkligheten. Josh tutade utanför. Snabbt lindade jag ännu en hårslinga runt locktången innan jag drog ut kontakten. Tea var redan klar. Hon väntade redan vid dörren. Även om hon inte sa något så visste jag att hon längtat efter Zachs fest, hon va lite förtjust i honom. Fast egentligen, vem var inte det? Snabbt snörade jag på mig mina converse och gick ut till den väntande Range Rovern.

- Hej Nat, sa Josh och log ett vänligt leende medans de satte sig i baksätet.

-Hej älskling, svarade jag och log tillbaka.

Tea muttrade ett hej och satte sig brevid mig i baksätet.

Framme hos Zach:

När Josh parkerade sin Range Rover utanför det stora vita huset hörde man dunkande musik innifrån.

Vi tog de första kliven innanför grinden och började gå upp till dörren, att knacka var ingen idé att fundera på eftersom musiken var så hög så ingen skulle förmodligen höra...så vi öppande dörren och klev in. 

Zach måste hört eller sett att vi kom eftersom han genast kom fram med några drinkar.

- Tjena, sa han eller nästan skrek för att överrösta den höga musiken.

-Hej, skrek vi alla tre.

-Känn er som hemma, sa han och gick sedan iväg.

-Jag går till  killarna, skrek Josh och gav mig en puss på kinden. - ses sen!

Tea drog med mig till en soffa men vi satt inte där länge innan en kille kom och bjöd upp Tea.

Jag tittade mig omkring och såg ett lyxigt hus med vita väggar pryntade med tavlor målade av kända konstnärer skulle jag gissa på.

Jag skulle inte bli förvånad om jag såg Mona Lisa hänga på någon vägg, så rik som han var.

En stund senare kom en kille och satte sig brevid mig.

- Lust att dansa?, sa han.

Jag funderade över om jag skulle säga ja, eftersom jag och Josh var tillsammans men en liten dans skulle väl inte skada.

- Visst, svarade och kollade om jag kunde se Josh men nej.

Han drog upp mig på dansgolvet och vi började dansa.

Efter en stund dansande gick han och hämtade något att dricka.