Förra delen:

Teas persperktiv:

Jag stannade upp.

- Nej.. stanna inte... mumlade Natalia brevid mig.

- Vi måste ju se vad dem vill, sa jag.

- Vågar du inte säga någonting? ropade Cameron och tittade menande på Natalia. Hon svarade inte. Jag buffade till henne.

- Säg åt dem, viskade jag.

- Dem bryr sig inte, muttrade hon. -kom, nu går vi... Jag vände mig emot dem.

- Det va ju inte hennes fel, sa jag till hennes försvar. Amy skrattade.

- Så vems fel var det då? Jag svarade inte.

- Kom nu så går vi, mumlade Natalia. Jag sa inget utan följde bara med henne bort mot klassrummet.

- Ska du hänga med hem igen? ropade Cameron bakom dem. Natalia svarade inte. Jag tyckte så jävla synd om henne. Men klart att de skulle göra det till en så stor sak.

1.Natalia     2. Josh o Natalia på berget      3. Natalia o Josh,tänk er att det är dom iaf;)

Natalias perspektiv:

När jag klev in i det nya klassrummet ville jag bara vända och springa hem,men Mrs Cart-våran matte lärare,kallade på mig och sa åt mig att ta plats vid den bänk som var ledig...

Under lektionen kunde jag inte koncentrera mig,jag lyssna nog bara på halva av det Mrs Cart sa.

När klockan ringde ut för rast gick jag raka vägen till mitt skåp,tog min historiebok till nästa lektion,min frukt och gick ut för att sätta mig på en bänk.

Zach's perspektiv:

Efter lektionen hade jag bestämt tid hos skolans mentor eller bara en kille som kunde hjälpa och ge råd till de som kanske hade någon fundering eller nåt.

*knack,knack*

-Kom in,hörde jag Mikael(mentorn)säga.

Jag klev in och satte mig på den bruna skinnstolen.

-Sååå,vad är det du har på hjärtat då?,frågade han sedan och log mot mig.

-Joo..asså,mamma och pappa bara bråkar och varje gång jag vill något så säger de bara åt mig att gå eller ringa en kompis,de är liksom bara upptagna med sig själva och det känns som om de inte har tid med mig eller över huvudtaget VILL vara med mig...,sa jag och kolla ner på mina fötter.

-Mm,jag kan ju tyvärr inte göra något förutom att säga till dig att varje gång dina föreldrar säger åt dig att gå eller så, ska du säga ifrån och be dina föreldrar att lyssna...på dig,fortsatte han.

-Mm,okej...,sa jag och tog min väska och gick ut.-tack då.

Natalias perspektiv:

När jag gick i korridåren ut mot skolgården hörde jag att någon satt inne på mentorns kontor och det var likt Zach...det var Zach!

Dörren stod lite på glänt så jag fortsatte att lyssna,jag vet att det är fel men jag var som fastklistrad...

-Joo..asså,mamma och pappa bara bråkar och varje gång jag försöker fråga eller vill något så säger de bara åt mig att gå eller ringa en kompis,de är liksom bara upptagna med sig själva och det känns som om de inte har tid med mig eller över huvudtaget VILL vara med mig...,hörde jag Zach säga.

Jag höll på att tappa hakan och sprang genast där ifrån.

Jag satte mig på bänken och jag ångrade att jag stått kvar och lyssnat.

Vad ska jag göra nu när jag vet hur Zach-den coola killen- verkligen har det hemma...en sak som han kanske hållt inne och inte vågat berätta för någon, och nu visste jag det men han visste inte att jag visste...

Efter skolan hade jag gått hem till Josh och spelat tv-spel...jag vann hela tiden coh tillslut gav han upp.(3:e bilden där uppe)

Efter en stund tänkande och prat hemma hos Josh tog han mig till ett högt berg med fin utsikt över havet...(2:a bilden där uppe)

Hela dagen  hade jag  nästan inte alls lyssnat på vad någon sagt till mig för det enda jag tänkt på är vad jag hörde Zach säga...mamma hade frågat tusentals gånger vad det var som var fel men jag hade bara svarat inget,men det var en lögn...allt var fel, jag skulle bara gått därifrån när jag sett Zach sitta där inne, jag skulle aldrig stått kvar och lyssnat för det han hade sagt upprepas bara i mitt huvud om och om igen...men jag hade bestämt mig för att hålla allt för mig själv...och tillsut somnade jag.

Zach's perspektiv på kvällen:

Natalia hade varit lite konstig eller borta på nåt sätt,hon hade varit i sin egen värld...tänk om hon hade hört vad jag sagt till Mikael?...

Men om hon hade hört,skulle hon berätta det för alla då?

Jag låg i sängen och ställde frågor till mig själv innan jag somnade till djup sömn.

Skrivet av Emma!

Hoppas ni gillar det!,Kommentera nu!

Natalias persperktiv:

Att gå till skolan nästa dag var minst sagt segt, efter tio veckors sommarlov var det nästan omöjligt att gå upp klockan sju. Men det skulle ändå bli kul. Nu var jag nia, störst på skolan. Jag hade satt på mig ett par blåa jeans och en vit t-skirt.

Jag tog den vanliga vägen. Det tog mig 20 minuter att cykla. Jag ställde cykeln vid cykelstället och gick in i skolan, för första gången som nia. Redan när jag kom in började de andra niorna att titta på mig. De tittade på mig ända tills jag gått förbi och pratade sen skrattande om mig. Men jag slutade tänka på det när jag fick syn på Josh som stod med några andra killar och snackade. Så fick han syn på mig och log.

- Kom Nat, ropade han glatt. Jag gick till dem. Killarna utbytte blickar.

- Hej Josh, sa jag och kramade om honom. Han kramade tillbaka. Så tittade jag på de andra.

- Så vad gör ni då? frågade jag.

- Nae inget speciellt, sa Eric.

- Okej, sa jag. -har någon av er sett Tea? Josh nickade.

- Hon var där borta förut, sa han och pekade bort mot klassrummet.

- Okej, sa jag. -tack. Så gick jag för att leta reda på henne. Då fick jag syn på Amy. Bakom henne gick hennes två knähundar Jossan och Madde. De var på väg emot mig. Jag tänkte bara gå förbi dem, men Amy knuffade till mig.

- Ey Natalie, sa hon och ställde sig framför mig.

- Natalia, rättade jag henne. Amy ryckte på axlarna.

- Vem bryr sig? frågade hon. Jag svarade inte.

- Vad hände då? frågade hon.

- Va? frågade jag. Amy suckade otåligt.

- Hos Cameron såklart, sa hon som om det var en självklarhet. 

- Asså... Det hände ju inget.. mumlade jag. Amy skrattade lite.

- Nae eller hur, det är det enda alla snackar om nu, skrattade hon.

- Men det hände ju inget, mumlade jag.

- Cameron berättade, skrattade Amy. -fast du kanske var liiite för berusad för att komma ihåg?

- Jag måste gå nu, mumlade jag.

- Nej vänta, sa Amy. -jag måste ju få veta! Jag tryckte henne åt sidan och skyndade förbi henne.

- Schyst mot Josh då, skrek hon efter mig. -du ska va jävligt glad att han över huvudtaget pratar med dig!

Zachs persperktiv:

- Zach! Amy kom gående längst korridorren emot dem.

- Det var bara det som fattades, muttrade jag. -Amy och hennes knähundar.. Cameron svarade inte. Han stod hängandes mot sitt skåp och tuggade på ett minttuggummi. Amy ställde sig brevid honom.

- Hej Cameron, sa hon med ett falsk leende. Jag suckade. Jag förstod egentligen inte alls varför vi lät henne vara med oss. Hon hade varit med oss ända sen början av högstadiet, mest för att hon var populär bland tjejerna. Men man tröttnade fort på henne. Och hennes knähundar. Amy fortsatte prata på.

- Jag snackade med Natalie nyss, berättade hon.

- Natalia, påpekade jag. Hon tittade irriterat på mig.

- Men herregud, fnös hon. -vem bryr sig?! Jag ryckte på axlarna. Amy suckade.

- I alla fall så sa jag åt henne att hon inte borde dricka sig full och inte följa med killar hem om man har pojkvän, fortsatte hon. Cameron log.

- Klart hon inte kunde motstå mig, skrattade han. Jag suckade. Amy märkte sucken.

- Vad är det med dig Zach? frågade hon. -du är så tråkig.

- Jag tycker bara ni borde vara lite schystare, mumlade jag. Cameron tittade förvånat på mig.

- Sen när började du bry dig om henne? frågade han. Jag skakade på huvudet.

- Jag... skit i det nu, sa jag. -vad ska vi hitta på idag då?

- Schh, vänta Zach, titta där kommer hon! Cameron pekade bort mot Natalia och Tea som var påväg förbi dem. Amy log ett elakt leende.

- Vart ska ni då? ropade hon till dem.

Teas persperktiv:

Jag stannade upp.

- Nej.. stanna inte... mumlade Natalia brevid mig.

- Vi måste ju se vad dem vill, sa jag.

- Vågar du inte säga någonting? ropade Cameron och tittade menande på Natalia. Hon svarade inte. Jag buffade till henne.

- Säg åt dem, viskade jag.

- Dem bryr sig inte, muttrade hon. -kom, nu går vi... Jag vände mig emot dem.

- Det va ju inte hennes fel, sa jag till hennes försvar. Amy skrattade.

- Så vems fel var det då? Jag svarade inte.

- Kom nu så går vi, mumlade Natalia. Jag sa inget utan följde bara med henne bort mot klassrummet.

- Ska du hänga med hem igen? ropade Cameron bakom dem. Natalia svarade inte. Jag tyckte så jävla synd om henne. Men klart att de skulle göra det till en så stor sak.