Natalias persperktiv:

Han kom och ställde sig bredvid mig.

- Mår du bra? undrade han. Jag bara nickade. Där stod jag, med den svarta mascaran rinnande, bredvid Zach!! Men snabbt föll jag tillbaka i min ledsamhet. Zach tittade lite på mig.

- Vad har hänt? undrade han. Jag ville så gärna berätta för honom, men då skulle han säkert bara tycka jag var konstig och det var det minsta jag ville.

- Jag borde bara dricka lite mindre, sa jag tyst.

- Var det igår? frågade Zach. -var det du, som Cameron körde iväg med? Jag tittade förvånat på honom.

- Hur har du fått reda på det..? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Rykten sprider sig snabbt, sa han. Perfekt, nu visste alla om det... Zach såg att jag var deppad. Han buffade till mig.

- Cameron kan va en riktig skit, sa han.

- Så varför är du med honom? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Det bara är så... Det blev tyst.

- Du borde inte dricka så mycket, påpekade han.

- Vad gör du här egentligen? frågade jag. Zach pekade bort mot ett grått hus.

- Mina föräldrar stannade hos sina kompisar när festen var, berättade han. -de har inte kommit hem än så skulle kolla om de var kvar och så såg jag dig stå här.

- Aha, sa jag. Så torkade jag bort mascaran med handflatan.

- Jag ska gå hem nu, sa jag. Zach nickade.

- Vi ses då, sa han. -i skolan.

- Aa, sa jag. Han började gå, men vände sig sen om mot mig.

- Vilket håll ska du åt? frågade han. Jag tittade förvånat på honom.

- Ditåt, sa jag och pekade.

- Jag kan följa dig en bit, sa han.

- Äum, visst, sa jag. Så gick vi. Zach och jag.

Josh persperktiv:

Nästan direkt efter att jag hört vad Natalia hade gjort, åkte jag hem. Jag trodde inte att det var sant, Natalia skulle aldrig göra så mot mig, men ändå var jag arg. Tänk om det trots allt var sant. Tänk om hon faktiskt hade följt med killen hem, och i så fall, vad hade hänt där? Jag orkade inte ens tänka på det. Men jag kunde inte släppa tanken att det var sant. Så tidigt dagen därpå gav jag mig iväg till Natalia för att prata med henne, jag menar, hon hade säkert en bara förklaring. Jag gick i snabb takt, jag ville veta vad som hänt med Natalia så fort som möjligt, men jag ångrade snart att  jag hade gått snabbt, om jag hade gått långsamt skulle jag inte behövt se vad jag såg när jag kommit halvägs. Natalia sprang vinglandes längs vägen. Jag var så glad över att se henne att jag var på väg att springa till henne och omfamna henne, men så såg jag honom. Tea hade haft rätt. Killen kom springade efter henne. Han tog tag i henne. Så kysstes dem. Jag stirrade på dem. Det var inte en okänd kille Natalia kysste. Det var Cameron. Cameron som alltid stod bredvid Zach. Cameron..

Natalias persperktiv:

Det var hemskt. Cameron hade bara skrattat åt mig när hon sprang ut ur lägenheten. Vad hade jag gjort där? Jag kom inte ihåg någonting av vad som hänt igår. Bara att någon kille bjudit upp mig, det måste ha varit Cameron, och... Jag måste ha följt med honom hem. Jag sprang. Jag kunde vägen hem. Jag sprang längst gatan. Så vände jag sig om. Cameron var bakom mig. Jag stannade upp.

- Vad vill du?! skrek jag åt honom. Cameron tog tag i min arm och drog mig intill sig.

- Rör mig inte! skrek jag. Han släppte inte. Istället kramade han om mig och kysste mig. Då såg jag honom. Josh stod där. Han stod vid cykelstället och tittade på oss. Jag tryckte genast bort Cameron från mig och började springa mot Josh. Han tittade bara på mig med förskräckta ögon.

Josh persperktiv:

Hon var på väg emot mig. Jag kunde inte röra mig, det var som om hela min kropp var fastklistrad. Natalia stannade upp precis framför mig. Hon försökte krama mig, men jag backade ifrån henne. Hon började förklara. Säga massa tomma ord. Hon bad om förlåtelse. Men jag vägrade lyssna. Jag bara vände mig om sprang hem. Det var som om hela världen fallit samman.

Natalias persperktiv:

Josh sprang iväg. Jag hade svikit honom. Jag vände mig om mot Cameron.

- Du har fan förstört mitt liv! skrek jag åt honom. -dra! Han protesterade inte, utan tittade bara lite på mig innan han gick. Det var först då tårarna började rinna. De bara kom och så vägrade de att ta slut. Jag orkade inte gå hem. Jag orkade höra på mamma och pappas tjat om att jag skulle vara hemma igår kväll. Så istället för att gå hem styrde jag mina steg mot bron vid den lilla ån. Tårarna bara rann nerför kinderna när jag stod på bron och stirrade ner i vattnet under mig.

- Är du okej? Ropet kom från andra sidan av bron. Jag vände mig om och spärrade upp ögonen.

- H-hej Zach ...

Teas persperktiv:

Jag tittade efter Natalia. Hon satt inte kvar i soffan. Jag sökte efter henne med blicken och fick syn på henne där hon dansade med en annan kille mitt på dansgolvet. Hon skrattade och sjöng med i musiken. Hon såg ut att ha druckit. Kanske lite för mycket. Så ursäktade sig killen och gick iväg till baren för att hämta mer dricka. Sen samma sak igen. Och igen. Och för varje drink Natalia fick, skrattade hon bara mer. Killen viskade något åt henne vilket fick henne att skratta högljutt. Så höll han henne tätt intill sig. Så viskade han något mer. Jag kunde inte slita blicken ifrån dem. Så hämtade killen ännu en drink. Och så viskade han något och pekade mot dörren. Natalia nickade fnittrande. Så drog han med sig henne mot dörren.

- Jag måste gå, sa jag åt killen jag dansat med. Han såg lite ledsen ut.

- Okej, sa han. -vi ses i skolan sen. Jag sprang ut genom dörren och tittade mig omkring. Hon sågs inte till någonstans. Men så körde en silvrig Mercedes bort från huset. Natalia satt i framsätet...

Josh persperktiv:

När jag snackat och tagit en och annan drink så gick jag för att leta efter Natalia.

En lugn låt började spelas och jag tänkte att den här låten skulle vara min och Natalias.

Jag tittade mig omkring men jag såg henne inte någonstans,jag ser Tea stå hängandes vid baren så, jag gick fram till henne och frågade om hon sett Natalia.

-Jaa...ehm...hon dansade med en kille och typ han gav henne kanske liiiite för många drinkar och sedan sa han, tror jag iallafall, att hon skulle gå och sätta sig i hans bil för sedan åkte dom bara iväg.

- Vad fa...oj..ehm, okej vet du vart hon skulle.

-Nee då skulle jag sagt det.

-Tack.

Jag går ut genom dörren och sedan en bit bort ifrån huset...jag testade och ringa men efter 9 signaler och ingen svarat så gav jag upp och slängde mobilen i marken.

 Natalias perspektiv:

Jag började bli riktigt yr i huvudet och jag gick väldigt ostadigt.

Jag måste ha somnat till för när jag vaknade låg jag i en okänd soffa i ett hus jag inte känner igen.

Jag känner hur mobilen vibrerar i min ficka och jag tar upp den för att se vem det är,Josh...

- Shit,sa jag för mig själv.

En kille kom emot mig och jag ser att det är Cameron, Zach's polare.

-Nån som söker dig, sa han och log ett hånfullt leende

-Jaa, svarde jag och förde mobilen upp till örat men han hindrade mig och sa:

- Äsch, skit i det..och sedan slängde han mobilen i marken och stampade på den två gånger innan den var i bitar.

- Vad var det där nödvändigt för?!, frågade jag argt.

Han svarde inte utan tryckte sig emot mig och kysste mig...